Jag måste lämna den här bloggen. Börja om, på en ny plats, med nya utsikter. Om det finns några. Jag står inte ut. Känner mig fången i mina egna ord. Det är slutet för mig. Förtär mina lungor, gör mig andlös och när jag i söndags morse vaknade med solens strålar i mitt ansikte hade jag kramp i hjärtat. Sliter, drar, jag tror inte längre att det får plats i bröstet. Och hur ska jag då kunna få plats här?
En paus från livet, en paus från bloggen. Hejdå. 

Han: "Vi får lära oss att umgås med varandra igen."
Minns du? Vi trodde naivt att vi skulle möta varandra i korridoren, prata med varandra och se varandras ansikten, men vi tappade bort varandra.  Och vi förlorande förståndet på vägen. När ska vi ha tid att lära oss?

tappar andan i livet

allt jag någonsin har att säga.

munnen är torr, tom på ord.

och vad innebär det att leva?

i bil, mot en ö på havet.

du gråter så stora tårar

och ute på havet har vi känt

allting.

faller - svävande - förbi pianotoner.

sjunker ner på

havets botten,

skrider fram -

trampar vatten.

får grumlig syn - ont i  ögonen -

står stilla i livet

på samma plats som förr.

det luktar pappersbruk.

Mitt rum, från vänster öga:
Solhatt. Randig barnryggsäck. Himmelsblå ukulele. Brun resväska. Två tranor. Solskydd med kärleksfåglar tryckt. Diktbok av Bengt Emil Johansson. Dikter av Bertil Ahlsén. Vit pinnstol. Rött skrivbord. Penslar. Teburk. Blommig lampa. Muminvykort. Tranor längs väggen. Tekopp. The pillow book av Sei Shōnagon. Svart block. Färgpennor. Brun pinnstol. Mormorsfilt. Analog systemkamera. Rött sidenband. Svart fåtölj. Gul ukulele. Mormorsfilt. Damråttor. Röd trälåda, fylld av trasiga tranor, ännu utan tröstade ord. Vit hylla. Blommig kaffetermos. Atlas. Notpapper.  Bok om John Lennon. Två kaffekoppar. Det stora huset av Nicole Krauss. William Shakespears samlade verk. Diktbok. Handdocka från förr. Brun skattkista. Verktygslåda. Tyg. Sommarlåda fylld av torkade rosor och minnen som doftar, såpbubblor. Böcker i staplar. Tranor. Blommig taklampa. Färgburkar. Mumin. Miniatyrservis. Munspel. Ryska dockor. Pappas jojo. Ett par väckarklockor av äldre stuk. Hittad frimärkssamling. Vitt nattduksbord. Kort. Trälåda, fylld av pennor, prydd av mumin. Lampa. Klocka. Trådrulle. Dagbok. Svart skrivbok. Teckningsblock. Frihet. Några papper från japan, skapta för att vika tranor. Sladdar. Och i mitt knä - en macbook.

"berätta din kärlekshistoria."

"Det här är min historia, om mig och om honom:

Det var en gång en flicka, hon bar sitt röda hår som en krona runt huvudet och när hon tänkte på framtidens stora läger grät hon. Hav av människor, människor som tillskillnad från flickan, var oändligt pratande, radiomusik-bråkande och struntade i sårade medmänniskor - omogna. Gråt om natten, gråt om dagen, gråt hela bussresan till stort läger, snorgråt, rödaögongråt. Tänk, då var flickan omedveten om att hon och pojken som satt på bussätet över gången, med melodika och hatt, åtta dagar senare skulle vara tillsammans. Pojke som spelade pianotoner tog paus då och  då för att byta ett par ord till flickans finaste vän med kort hår till. Flickan grät, ännu oförstådd. Pojken i hatt skrev ord efter ord, stavelse efter stavelse i svart block. Oläsligt. Alviska, sa pojken till fina vännen. Bussen stannade, framme vid stort läger, adjö och tack för fin busstur. Slut."

"har du inget mer att berätta? historien på er berättelse kan inte vara slut där. första kyssen?"

"Men jag är ingen talare, jag vet inte hur man berätta sådant här. Jag ska skriva ner den någon gång så att ni kan läsa. Vi ska dricka te och ha tända ljus, kanske ska jag skicka brev till er. Men så här lyder fortsättningen:

Det var en gång en flicka, flicka med rött hår som runt huvudet gjorde henne till ett stolt lejon. Uttorkad vandrade hon och finaste vännen runt i stort läger. Människor. Människor på högar, torkat gräs och i en lycklig slump hörde de en melodika sakta spela en bit bort. Där stod han, pojken med hatt, pojken med blåspiano. Stilla hej, svettiga uttalanden om vädret, småprat. Rödhårig flicka, alltför törstig för att benen skulle orka bära, bar sig iväg på jakt efter vatten. Kvar blev fin vän och pojke med hatt. Traskande runt lägret, spelande och nynnande, sittande i brunt gräs, i väntan på flickan. Vänskap frodades. Vänskap spred sig till flickan och pojken, tillslut var det rödhårig flicka och svarthårig pojke som drog sig till varandras närhet. De höll handen en natt under månen och stjärnorna. Systemkamera förevigade flickans förtjusande leende och pojkens djupa, dova, blick han skänkte flickan. 

Det var en gång en natt. I slutet av stort läger. Flickan grät inte längre i hopplöshet och depression över att befinna sig på lägret - hon grät, för hon kunde inte tänka sig något värre än att fara hem. Lämna honom, vad skulle då bli kvar av rödhårigt liv? Han skrev poesi han gav henne. Nummer växlades mellan telefoner, och om det någon gång blev stel tystnad mellan dem sjöng någon av dem på Lars Winnerbäck, gemensam smak för musiken. Göteborgare, spårvagnsåkare, och flickan tänkte; vad kan någonsin vara vackrare? 

Regn föll. Inget stilla regn, inget vackert regn föll den natten. Det var hårt, ihållande regn, som ont gjorde mot bart skinn. Flickans kalla hand tog skydd mot blåsten i hans varma hand. In under tak förde vinden dem, skydd från verkligheten. Flickan såg upp i pojkens mörka ögon, armarna omslöt varandras kroppar. Hans hand förflyttade sig, drog fingret längs utmed hennes rödfräkniga kind, pojken lyfte upp flickans ansikte. Generad. Lycka i magen. Hej då världen. Kyss på mun. Pojkens hand på flickans huvud. Blöta katter i regnet. En röd katt, och en svart katt - förenade i tusen olikheter."

Stickar halsduk. flyter samman. skrattar med kusin från gamla dagar. letar efter tusen skäl att leva. äter apelsin, klyfta för klyfta. ser på the sound of music. dricker te. Stickar halsduk. äter halloumiost. skapar nya spotifylistor med namn som en vikt trana flyger i gryningen. går ut vid midnatt, följer stigar, vägar, lyktor längs med havet, bredvid mig går en med rysk mössa - precis som jag. ut från våra munnar nämns vackra flickor, beundransvärda pojkar, dålig psykvård och om att ligga vaken en hel natt bara för att få skratta. han gav mig en bok innan vi skiljdes åt i dörröppningen.

    Stickar halsduk. leker tafatt med mindre kusiner. skriver i svart block samtidigt som jag hör syster ligga och snusa tätt intill mig i sängen. läser allt. Stickar halsduk. i blommig burk ligger konsertbiljett till Lars Winnerbäck. ser gul ukulele. ser blommig kaffetermos, äcklig säger mamma, förträfflig säger jag. gråter en skvätt innan sömn. kramar norrlänning. spelar patiens. spelar stress med dansös. pratar framtidsdrömmar, resor, flyg, berlin, amsterdam, frankrike, rom, tågluffning. 

"när jag blir stor", sa jag,  "ska jag trotsa verkligheten, världen, jag ska fortsätta vara naiv och bojkotta högskolan."

"det låter som om du gör rätt", sa dansös tillbaka. sen tystnade vi, såg på varandra med kort hår på huvudet och fortsatte att spela stress.

    Stickar halsduk. betraktar världen genom att gå bakom när de går i klunga, sätter mig på en stol bort, dricker te när de andra dricker julmust och tittar i taket när de andra tittar på varandra. fotar med pappas kamera. läser böcker av Lewis Carroll. viker tranor av servetter och godispapper. skriver ord i bil på väg bort från ö. mår illa. lyssnar på p3, radioklyschor, och tänker att trots jag inte hör hemma i den musiken så njuter jag ändå. känner pulsen själv. Stickar halsduk. hjärta dunkar. ser ljusblå ukulele hänga på väggen. drar med fingret längs utmed bokpärmen; William Shakespeares Hamlet. luktar gammalt, unken doft tränger sig in i näsan (och jag tänker att nu, nu lever jag på riktigt). luktar mögel i röd läderväska. sticker i näsan. svarar på brev. gråter en skvätt.

    Stickar halsduk. täljer på min insida. kramar mitt hjärta. hör musiken brusa långt borta. längtar efter havet. sviker människor, gång på gång. önskar jag kunde tala franska, japanska, kanske mest av allt konversera svenska. målar med nya tuschpennor. rött, svart, blått, svart, vitt, vitt, vitt, blanka tankar. sommarkänslor, torkade rosor. äter smultron, frysta. känner hur litet bär sakta tinar och smälter mot gommen, hur kärnorna fastnar mellan tänderna och hur lyckan i magen sprider sig.

          Stickar halsduk. aldrig blir den klar. mitt liv.

Jag: ”Tror du att min barndom, mina första år i livet har påverkat mig som människa? Hur jag är idag.”

Mamma: ”Vi gjorde så gott vi kunde Lisa. Vi gjorde vårt bästa, men det var inte enkelt. Men ja, kanske tror jag det. Kanske är vi bara olika människor.”

Jag: ”Ni var bra mamma.”

och jag insåg hur mycket skuld hon bär på sina axlar, den bördan hon känner. hon tycker inte jag är misslyckad, mest av allt tycker hon att hon själv är misslyckad. (och människor frågar mig varför jag inte vill ha barn.) en misslyckad mamma, som inte kunde göra mig lycklig när världen rasade samman. en pappa i sjuksäng, förlamad och stum. vad har jag att skylla? 

Allt är ju trots allt mitt egna fel.

det var en gång en sen afton i december. på himlen lyste stjärnor och i sofforna satt kusiner som fascinerat tittade på bläckfiskars smidiga broskkroppar. skratt hördes. i ett hörn kunde man ana en flicka. hennes hår var kort, rakat på halva huvudet. fötterna pryddes av raggsockor och runt ögonen bar hon svarta tankar.

det var en gång en flicka som matchade den mänskliga avgrunden och dess ostabila grund. hon hade betraktat världen genom grumliga ögon och det enda hon kom fram till var att livet är som det vill vara - en ljuvlig utmaning innan döden.

"Vad är det för svart lakan du har?"
"Det är tårar som fällts under nätter."

Brutalt nerrivna. Avtagande smärta slåss mot klösande skrik i huvudet, gälla barnröster förbarmar mitt huvud och vikta papperstranor försvinner ner i en röd korgs avgrund. Börja om från början. Städa rummet, trasiga tranor med trasig själ. Trasigt hjärta.

När vi var små stod mamma i köket långt in på natten, minns du syster, minns du? Vi gjorde pepparkakskonst i alla möjliga former och vid eftermiddagens slut tog pappa in granen. Minns du den årliga tävlingen? Som handlade om att hitta Jesusbarnet att lägga i krubban, och att först finna Snövit bland hennes sju dvärgar. 
Fara runt i huset, upp för trappor ner för trappor, mellan rum, pynta hyllor med tomtar och vid kvällens slut åt vi gröt i skift. Minns du de hysteriska skratten och nyfikenheten som pirrade i magen? Längtan efter vad som skulle ske i morgon och storkusinernas ankomst. Spänningen.
Minns du muminhuset vi gjorde, fågelholken och dresinen? Allt i pepparkaka, åh, minns du syster? Minns du energin vi alla en gång hade? Lusten, den gick bort längs vägen. Minns du när försvann den ut genom dörren och tynade bort i mörkret? Aldrig hittade den hem igen.
Realisten har tagit över. Verkligheten trängde sig igenom muren av barndom och trygghet.

och på julklappen står det: 
"I din famn
förlåter jag livet
misstag efter misstag.
          Snart är allt återställt."
Eeva Kilpi.

det är tillsammans med dig jag vill flyga bort ifrån världen.

2011

Det här året kom att bli mitt mest sinnesförvirrade år. Innehållande mitt kanske största nederlag och min kanske största framgång. Mitt nyårslöfte var att bli smal, igen. Och i skolans korridorer spelade jag spel med omvärlden, jag drog ett täcke med skräck över mig som skulle skydda mig från onda tankar. 

De första tre veckorna testade jag fler grejer än vad jag någonsin trodde att jag skulle få uppleva. Och när jag sökte gymnasium sökte jag samtidigt plats till ett ätstörningscenter. Jag tappade bort mig själv i förlorade kilon och när värmen sökte sig in under tunn hud kröp hoppet sakta tillbaka. 

Jag grät tills gryningen mötte grumliga ögon. Lärde känna människor på läger, gömde mig bakom ben och det var jag som skrattade högst men grät tystast. I mörkret befann sig ljuset. Tranorna förökade sig, och länge trodde jag att desto närmre tusen jag kom, desto mer fri skulle jag bli.

En pojke klev in i mitt liv. Han tog för sig av pinsam tystnad, ibland viskades det ord om hur vacker jag var i öronen. På morgonen kramade han mig och kysste lätt min mun. Snart blev hans fingrar mitt krav. Aldrig försvann tankar om förloraren inom mig. Jag spydde på mänskligheten och krossade det lilla som var kvar inom mig när jag såg hans tårar (som aldrig slutade rinna).

Spya blev ett väl använt ord, för överallt såg jag besvikelser att bli illamående över.

Hösten kom och försvann lika fort igen, julen suger sig fast och när jag nu ser tillbaka på det här året kan jag tänka att det är mitt finaste och fulaste år. Nästa år ska jag bli lycklig.

God jul?